I dagens allt mer uppskruvade tonläge kring brott och straff och där informationen sprids med vindens hastighet så kan det vara läge att gå igenom en rättsprocess från grunden. Det vi menar är följande: ett frikännande eller en nedlagd utredning sker alltid av goda skäl och med lagens goda minne. Det finns således inga A) medier som ”undanhåller sanningen” B) inga konspirationer som gör att vissa skyddas och andra dömstill  hårdare straff och C) inga som står ovan lagen.

För – och det här är viktigt: inför lagen är vi alla lika; oavsett hudfärg, kön, ålder (i viss mån), etnicitet och storlek på plånbok. Att det sprids desinformation på sociala medier som piskar upp onödiga spänningar är ett otyg som inte borde förekomma i ett civiliserat land som Sverige. Med detta sagt – så här går en rättsprocess till i en förenklad steg-för-steg-version.

• Polisanmälan. Startskottet för en rättsprocess är alltid en polisanmälan. När ett brott begåtts så ska detta också anmälas – antingen av privatperson eller av polisen själva.

• Förundersökning: steg nummer två är att brottet i fråga börjar utredas; något som sker på följande sätt:

• Vem kan misstänkas för brottet i fråga?
• Finns det tillräckliga bevis för att väcka åtal utifrån lagen och utifrån tidigare fall?

Skulle brottet i fråga vara av det allvarligare slaget – en misshandel, ett rån, ett sexualbrott, ett mord – så leds förundersökningen av en åklagare som i nära samarbete med polisen, så att säga, vänder på alla stenar. En förundersökning brukar liknas vid att klättra uppför en trappa där man hela tiden måste ta ett steg för at komma närmare målet och forsätta utredningen i fråga.

Först har man en misstänkt som sedan blir skäligen misstänkt, därefter blir personen i fråga på sannolika skäl misstänkt och avslutningsvis så bedöms denne som misstänkt med tillräckliga skäl. Där ska det ställas bortom alla rimliga tvivel att personen i fråga begått brottet; är så inte fallet – finns det fortfarande rimliga tvivel att ta hänsyn till – så läggs förundersökningen ner. Viktigt att tillägga gällande en förundersökning är att alla bevis måste tas i beaktning och tillvaratas; även de som är till fördel för den misstänkte.

• Skillnad mellan gripen- häktad- och anhållen: tre ord och scenarion som man måste skilja på i en rättsprocess är om en person är gripen, om han är häktad eller om han i själva verket är anhållen. Vi går igenom dessa nedan och förklarar skillnaderna dem emellan:

• Gripen: finns det skäl att tro att en person begått ett brott så kan polisen gripa personen i fråga, förhöra honom så fort som möjligt och därefter så tar en åklagare beslut om personen ska anhållas. Är så inte fallet – ja, då ska också beslutet om gripande omedelbart hävas. En person kan vara gripen i maximalt tolv timmar.

• Anhållen: i väntan på att en domstol ska fatta beslut om häktning av en person så kan denne anhållas. Beslut om att anhållas fattas av en åklagare och senast klockan tolv på den tredje dagen så måste åklagaren ha gjort en häktningsframställan till domstolen. Viktigt: en person får även anhållas om denna anses ha en stor vikt för utredningen.

• Häktad: är en person på sannolika skäl misstänkt för ett brott som kan leda till minst ett års fängelse så kan åklagaren också begära denne häktad; detta om det finns risk att personen – i frihet – skulle kunna försvåra utredningen, begå nya brott eller försöka fly. Efter en häktningsförhandling så fattas ett beslut av domstolen. Skulle denna komma fram till att det inte finns några skäl till häktnings å försätts personen på fri fot fram till rättegången.

En vanlig missuppfattning i detta är att en person som inte begärs häktad i och med detta är att anse som oskyldig. Så är inte fallet; polisen har här haft problem med att ta nästa steg i trappan vi nämnde ovan – misstanken finns fortfarande kvar: men det krävs ytterligare bevisning.

• Åtal (eller inte): när förundersökningen är avslutad och klar så är det upp till åklagaren att avgöra om bevisningen håller för ett åtal eller om den misstänkte ska släppas på fri fot. Bevisningen ska – på objektiv grund – avgöras av åklagaren om den håller för en fällande som. I ungefär 95% av fallens å fattar en åklagare rätt beslut i detta. Han är – enligt vår åtalsplikt – skyldig att åklaga om bevisningen anses hålla.

Skulle åklagaren bedöma det hela som en 50-50-situation; en slantsingling mellan fällande dom eller ett frikännande så får han inte åtala. Det kan således innebära att det inte väcks något åtal, trots att ett brott är begånget. Väcks det åtal så sker detta genom att åklagaren lämnar i en stämningsansökan till Tingsrätten. I denna beskrivs vem den misstänkte är, vad han misstänkts för att ha gjort samt kompletterande bevisning för detta.

• Rättegång och dom: åtal väcks och en rättegång äger rum; här kommer både den misstänkte samt åklagaren att ge sina versioner av det inträffade (versioner som förmodligen kommer att skilja sig åt på fler än en punkt). Brottsoffret får ge sin version och eventuella vittnen likaså. Allt sker enligt muntlighetsprincipen där inga ”färdiga manus” följs. Endast i särskilda fall så tillåts någon att läsa innantill. Naturligtvis så kommer även sakkunniga och experter att kallas om så krävs och eventuella rättsintyg av skador kommer även de att presenteras.

En sammanfattning av vad som skett ges av åklagaren och den misstänktes försvarsadvokat – vad talar för- och vad talar mot skuld? Domstolen tar ställning och fattar utifrån lagbestämmelser ett beslut om vilket straff som ska tilldömas den misstänkte. Om denne bedöms skyldig till ett brott, vill säga.