Förra året, på kvinnodagen den 8 mars, publicerades en debattartikel på Svenska dagbladet, undertecknat Unizon och ROKS, två organisationer som skyddar kvinnor på landets kvinnojourer och MÄN och Sveriges kvinnolobby. De är alla organisationer som arbetar med brottsutsatta för våld i nära relationer, som det heter. Anledningen till publiceraingen var slutsatserna som regeringen drog av slutbetänkandet av 2006 års vårdnadsreform. De menade att det var farligt att jämställa mäns våld mot kvinnor och barn, med andra typer av vårdnadstvister.
Det som skiljer ett "vanligt" förhållande från ett som har våld som dominerar hela förhållandet är att det på inget sätt är ett jämlikt förhållande. Ett förhållande som innehåller våld mot den ena parten, är inte ett förhållande mellan två jämbördiga parter. Ett förhållande som har våld som komponent, handlar om att den ena är förövare och den andra är ett brottsoffer. Detta faktum måste alltid tas med i allt som rör det förhållandet. Ska den som blir utsatt för våldet överleva måste alla som blir utsatta för våldet omedelbart skyddas mot mera och fortsatt våld.
Man kan aldrig behandla dem som två parter som råkar ha olika åsikter. Det går inte att anta att det är två jämbördiga parter som går att bemöta på samma sätt – därför att den ena är våldsam, medan den andra parten är rädd för den andra och utifrån den rädslan alltid kommer att vara den svagaste parten som alltid måste skyddas. Detta gäller i allra största grad om det finns barn med i bilden – och det gör det ju när det handlar om en vårdnadstvister. Därför måste allt i en vårdnadstvist mellan en våldsam förälder och ett våldsutsatt barn och en våldsutsatt förälder, alltid handla om att skydda den part som är utsatt för våld och barnet.
Man kan inte föreslå samarbetssamtal till två föräldrar där den ena har utsatt den andra för våld. Det är ett hån och ett fortsatt övergrepp på den parten som har varit utsatt för våld av den andra parten.
Däremot kan man mycket väl bemöta och behandla två parter som jämbördiga om det INTE handlar om att det förekommer, eller har förekommit våld mellan de två. Endast i sådana fall kan man bedöma vårdnadstvisten som en jämlik kamp mellan två jämlika parter. Det är endast då som man kan föreslå samarbetssamtal, eftersom de två har samarbetsproblem, som går att lösa om någon annan går in och är en tredje part. Skillnaden mellan dessa är mycket viktigt att känna till och att handla utifrån när man arbetar som jurist i vårdnadstvister. Läs mer om det här.